Skillnaden mellan K2 och K3 (och IFRS) — vilket ska ditt bolag välja?

Snabb jämförelse

K2 — enkelt och förutsägbart, men få valmöjligheter

K2 (BFNAR 2016:10) är Bokföringsnämndens förenklade regelverk för mindre aktiebolag. Tanken är att det ska vara enkelt att upprätta bokslutet utan att behöva göra egna bedömningar — reglerna är detaljerade och ger få valmöjligheter. Det gör K2 billigare och snabbare i praktiken, men samtidigt mer konservativt: du får till exempel inte aktivera egenupparbetade utvecklingskostnader eller använda komponentavskrivning, vilket kan ge en mindre rättvisande bild av verksamheten om bolaget äger fastigheter eller investerar tungt i egen produktutveckling.

Fördelar: lägre revisions- och redovisningskostnad, förutsägbart, svårt att göra fel eftersom valmöjligheterna är få. Nackdelar: mer konservativt resultat och balansräkning, sämre för bolag med fastigheter eller betydande egenutvecklade immateriella tillgångar, mindre jämförbart med internationella bolag.

K3 — huvudregelverket, mer flexibilitet men mer arbete

K3 (BFNAR 2012:1) är huvudregelverket i svensk redovisning och det mest principbaserade av de två K-regelverken. Företag som klassas som större företag enligt årsredovisningslagen — det vill säga överskrider minst två av gränsvärdena fler än 50 anställda, 40 miljoner kronor i balansomslutning eller 80 miljoner kronor i nettoomsättning, under två år i rad — måste tillämpa K3. Mindre bolag kan välja K3 frivilligt, vilket är vanligt bland fastighetsbolag och företag som vill kunna aktivera utvecklingskostnader eller redovisa mer rättvisande med komponentavskrivning.

Fördelar: mer rättvisande bild av verksamheten, möjlighet att aktivera utvecklingskostnader och därmed jämna ut resultatet över tid, bättre för bolag med fastigheter eller kapitalintensiva tillgångar. Nackdelar: kräver mer bedömning och dokumentation, högre kostnad för redovisningskonsult och revisor, större risk att göra fel eftersom regelverket är mindre styrande.

IFRS — obligatoriskt på reglerad marknad, inte för alla noterade bolag

IFRS (International Financial Reporting Standards) är de internationella redovisningsstandarderna och är, enligt EU-förordning, obligatoriska för koncernredovisningen i bolag vars aktier eller obligationer är upptagna till handel på en reglerad marknad — i Sverige i praktiken Nasdaq Stockholms huvudlista. Bolag på en handelsplattform (MTF) som Nasdaq First North Growth Market eller Spotlight Stock Market räknas inte som reglerad marknad och omfattas därför inte av IFRS-kravet — många av dem väljer att fortsätta redovisa enligt K3 för koncernen, vilket är fullt tillåtet.

IFRS är betydligt mer omfattande än K3 och bygger i högre grad på värdering till verkligt värde snarare än anskaffningsvärde, särskilt för finansiella instrument och förvaltningsfastigheter. Standarder som IFRS 16 (leasing, där nästan alla leasingavtal ska tas upp i balansräkningen) och IFRS 15 (intäktsredovisning i fem steg) gör att resultat- och balansräkningen kan se påtagligt annorlunda ut jämfört med K3 för samma underliggande affärshändelser.

Ett svenskt aktiebolag som ingår i en IFRS-koncern redovisar normalt sett inte enligt ren IFRS i sin egen juridiska person — årsredovisningslagen tillåter inte det fullt ut. Istället används RFR 2, som är IFRS med vissa svenska undantag och tillägg anpassade för att fungera inom ÅRL:s ramar.

Fördelar: internationellt jämförbart, mer rättvisande värdering, förväntas av investerare och analytiker på kapitalmarknaden. Nackdelar: mycket resurskrävande, kräver specialistkompetens, resultatet kan svänga mer mellan åren på grund av värdering till verkligt värde.

K2 eller K3 — vilket ska du välja?

För de allra flesta mindre aktiebolag är valet enkelt: K2 räcker gott och sparar tid och pengar. Fundera på K3 istället om bolaget äger fastigheter, har betydande egenutvecklade immateriella tillgångar, planerar att ta in externa investerare som vill se en mer nyanserad bild av verksamheten, eller redan nu närmar sig gränsvärdena för större företag. IFRS blir aktuellt först vid en notering på en reglerad marknad (till skillnad från First North eller Spotlight, där K3 fortsatt fungerar) eller om bolaget ingår i en internationell koncern som kräver det — det är i praktiken aldrig ett förstahandsval för ett fristående mindre bolag.